Tåg
På nattåget var det fullt med folk, överallt ifrån ördes lågmälda samtal och prassel från medhavd fika medan tåget långsamt åkte mot huvudstaden. Jag åkte i öppen vagn, alltå inga dörrar mellan kupéerna, sängar längs gången och trångt som fasen. Min plats visade sig, trots att jag betalt lägsta pris, vara en sovbrits, högt uppe med en halvmeter till hatthyllan. Det var hett och fuktigt och britsen var lite för kort (en man kittlade mig under fötterna när han gick förbi) men jag sov bra.
Det är något speciellt med att åka tåg på kvällen. Det är en avslappnad, nästan hemtrevlig känsla, om det så är på tåget mellan Lund och Stockholm eller Moskva och Beijing. Det är en stämning liksom.
Jag hade varit på fruktansvärt dåligt humör den dagen då vi skulle gå och köpa tågbiljetter. Hela grejen att vi skulle gå i grupp, och dom andra som skulle med ville såklart gå precis efter en föreläsning och inte stanna och käka, och jag skulle som vanligt behöva agera tolk och lösa hela situationen, som jag behövt göra alla gånger innan om det så ska beställas lunch eller försökas få inträde till någon kontorsbyggnad. Jag markerade så vänligt jag kunde att dom fick gå själva och skrev en lapp åt dom som dom kunde lämna till kassörskan med alla uppgifter som behövdes för biljettinköpet och så drog jag och åt dyr mastig lunch istället. Det resulterade i att när jag sen köpte biljett kunde jag få en billigare på ett annat tåg och alltså kom jag ensam fram till Leningradstationen då vid sex på morgonen.
Jag hade inte alls tänk på hur det skulle kännas att komma tillbaka till Moskva. Men när jag kom in i stationsbyggnaden föll min blick på kiosken där jag hade köpt tändaren med rosor på till Andreas den där kvällen i maj, då jag lämnade mina månader i Moskva och alla jag hade kommit nära där på stationen. Då kom saknaden efter allt som varit, och som aldrig skulle kunna bli det samma, och tårarna kom.
När dom andra kom en timme efteråt berättade jag om allt för Helena och hon förstod och höll om. Sen förstod jag liksom mer med hjärtat att det inte är samma stad som den jag lämnade och nu känns det som att mina dagar här kan bli jättebra. Det är mycket jag vill göra och jag känner mig stolt som kan visa ställen, om det så bara är en restaurang eller en matmarknad. Och det känns inte sorgligt mer. För ju mer man provar desto mer vet man hur man vill ha det och ju fler människor som passerar i ens liv desto mer urskiljs det vilka som verkligen är viktiga för en.
Det är något speciellt med att åka tåg på kvällen. Det är en avslappnad, nästan hemtrevlig känsla, om det så är på tåget mellan Lund och Stockholm eller Moskva och Beijing. Det är en stämning liksom.
Jag hade varit på fruktansvärt dåligt humör den dagen då vi skulle gå och köpa tågbiljetter. Hela grejen att vi skulle gå i grupp, och dom andra som skulle med ville såklart gå precis efter en föreläsning och inte stanna och käka, och jag skulle som vanligt behöva agera tolk och lösa hela situationen, som jag behövt göra alla gånger innan om det så ska beställas lunch eller försökas få inträde till någon kontorsbyggnad. Jag markerade så vänligt jag kunde att dom fick gå själva och skrev en lapp åt dom som dom kunde lämna till kassörskan med alla uppgifter som behövdes för biljettinköpet och så drog jag och åt dyr mastig lunch istället. Det resulterade i att när jag sen köpte biljett kunde jag få en billigare på ett annat tåg och alltså kom jag ensam fram till Leningradstationen då vid sex på morgonen.
Jag hade inte alls tänk på hur det skulle kännas att komma tillbaka till Moskva. Men när jag kom in i stationsbyggnaden föll min blick på kiosken där jag hade köpt tändaren med rosor på till Andreas den där kvällen i maj, då jag lämnade mina månader i Moskva och alla jag hade kommit nära där på stationen. Då kom saknaden efter allt som varit, och som aldrig skulle kunna bli det samma, och tårarna kom.
När dom andra kom en timme efteråt berättade jag om allt för Helena och hon förstod och höll om. Sen förstod jag liksom mer med hjärtat att det inte är samma stad som den jag lämnade och nu känns det som att mina dagar här kan bli jättebra. Det är mycket jag vill göra och jag känner mig stolt som kan visa ställen, om det så bara är en restaurang eller en matmarknad. Och det känns inte sorgligt mer. För ju mer man provar desto mer vet man hur man vill ha det och ju fler människor som passerar i ens liv desto mer urskiljs det vilka som verkligen är viktiga för en.
"Bete" låter så kul när man säger det
Kalmucker, tjulaker, tartarer och dom där du vet, alla dom små folkgrupperna som man aldrig hört om i hela sitt liv, dom har sjukt fina folkdräkter. Olika såklart, dom har ju inte varandras folkdräkter. Hela etnografiska museet var i princip bara dockor i fina kläder från 1700-1900-talet från olika delar av Ryssland. Det är väldigt roligt, men så hade dom ett rum med finsaker av ben också som var ännu roligare. Där hängde en bete - ja en riktig finbete, en valrossbete med Trotskij på.
Tänk dig att längst där uppe någonstans i obygden på någon skitkall plats har en liten rysk eskimåperson polerat en stor fin bete och suttit och ristat in en perfekt liten hyllningsbild av hans favorit i centralkommitén. Jag blev förvånad, road först men sen nästan sorgsen. För vad gjorde Trotskij eller dom andra stora gubbarna för eskimåsnubbens liv? Inte förtjänade han plats på en stor fin prydnadsbete.
Jag har varit sjuk ett par dagar och det har inte kännts lättare av att bo så tätt inpå varandra, dygnet runt. Igår var jag superarg och gick och tänkte ut tillsägningar och förolämpningar jag aldrig skulle säga. För även om det är ansträngt har vi i den lilla klassen kommit varandra närmre och vi har väldigt roligt tillsammans. När vi åkte var det lite stelt, men nu umgås vi på riktigt.
Imorgon tar jag nattåget till Moskva. Jag har stöttnat lite på S:t Petersburg. Egentligen vill jag mest hem, jag vill hem till mina kära och ha soffmys och slippa kall nästipp dygnet runt och sova i rum som luktar gammal utandning.
Öl och ris
Jazzklubbsbesöket blev mer en pubsväng. Mer än två liter öl och så några glas vodka. Jesus kristus. Jag och brudarna satt vid baren och garvade.
Annars har jag kollat tavlor på Ryska Muséet och köpt en liten kokbok med bara plov! Imorgon ska jag göra ytterligare försök att få i mig den fantastiska risrätten, det är lite knäppt hur svårt det är att få tag på den hittills.
Annars har jag kollat tavlor på Ryska Muséet och köpt en liten kokbok med bara plov! Imorgon ska jag göra ytterligare försök att få i mig den fantastiska risrätten, det är lite knäppt hur svårt det är att få tag på den hittills.
Möten med tonåringar och sanningssägare
Efter en sånhär dag är det inte konstigt att man är trött. Från tio ungefär har vi åkt runt staden för olika möten, emellan dom har vi haft kanske en timme till lunch och sen förflyttning till nästa ända till efter åtta på kvällen.
Vi började dagen med att åka till en organisation som heter Memorial. Det är en ickestatlig organisation som sysslar med att försöka leta upp Stalintidens offer genom att gräva i arkiv som länge varit stängda, en del är det fortfarande, dom letar upp massgravar, skriver rapporter och sätter upp minnesmärken. På det kontoret vi var på idag arbetar dom med mänskliga rättigheter idag, diskriminering av minoriteter och så vidare. Vår kontakt berättade om Putin och regeringen och det ryska samhället. Hon tog upp sjuka företeelser i dagens Ryssland, som när Nashi, en politisk ungdomsrörelse (tänk lite Putins hitlerjugend) i tusental spärrade en demonstration dansandes runt demonstranterna i tomtekläder. Enligt vår föreläsare är Putin, precis som Stalin, personligt ansvarig för mord. Hon var väldigt frispräkig, provokativ och pratade i ett. Det var riktigt härlig att höra all skit hon berättade om regeringen, även om man blir upprörd, regeringen motarbetar nämligen Memorial.
Nästa stopp var en riktigt rysk lunch, med kompot, och sen en skola där vi pratade lite med ryska sextonåringar. Dom behövde öva sin engelska och vi ville kolla vad dom lär sig i skolan, deras inställning till politik och sånt. Det visade sig att dom inte diskuterade alls miljöhotet, att Europa innebär civilisation och att killarna var rädda för att inte komma in på universitetet för det innebär att dom måste göra värnplikt. I Ryssland blir nyinkomna soldater missandlade och någon dör nästan varje dag. Vi pratade lite med dom om Memorial och då såg alla förfärade ut. Vi ville bara veta hur mycket dom visste men dom visste tydligen ingenting om alla dom miljoner människor som passerat igenom gulag, om deporteringar och massgravar. Lären såg lika förfärad ut och desutom besvärad. Den delen av historien vill man inte ta i. Vi fikade och skämtade lite och sen iväg till nästa!
Nästa var två kortare föreläsningar om S:t Petersburg på universitet, plus lite anekdoter och samtal om tillständet i Ryssland och lite politiska frågor, sånt som alltid dyker upp.
Dagen slutade officiellt med en billig middag med vår lärare och en kontaktperson, Igor som vi gav lite dyr konjak som tack för hjälpen. Dagen är inte riktigt slut än, men hjärnan är helt slut. Jag var lite rädd att alla dagar skulle vara såhär men imorgon blir det lugnare med museibesök och en till kvällsföreläsning på universitetet, för att inte nämna kvällen på jazzklubb. Man har det bra här. Jag är så sjukt glad för att jag fått möjligheten att göra det här.
Vi började dagen med att åka till en organisation som heter Memorial. Det är en ickestatlig organisation som sysslar med att försöka leta upp Stalintidens offer genom att gräva i arkiv som länge varit stängda, en del är det fortfarande, dom letar upp massgravar, skriver rapporter och sätter upp minnesmärken. På det kontoret vi var på idag arbetar dom med mänskliga rättigheter idag, diskriminering av minoriteter och så vidare. Vår kontakt berättade om Putin och regeringen och det ryska samhället. Hon tog upp sjuka företeelser i dagens Ryssland, som när Nashi, en politisk ungdomsrörelse (tänk lite Putins hitlerjugend) i tusental spärrade en demonstration dansandes runt demonstranterna i tomtekläder. Enligt vår föreläsare är Putin, precis som Stalin, personligt ansvarig för mord. Hon var väldigt frispräkig, provokativ och pratade i ett. Det var riktigt härlig att höra all skit hon berättade om regeringen, även om man blir upprörd, regeringen motarbetar nämligen Memorial.
Nästa stopp var en riktigt rysk lunch, med kompot, och sen en skola där vi pratade lite med ryska sextonåringar. Dom behövde öva sin engelska och vi ville kolla vad dom lär sig i skolan, deras inställning till politik och sånt. Det visade sig att dom inte diskuterade alls miljöhotet, att Europa innebär civilisation och att killarna var rädda för att inte komma in på universitetet för det innebär att dom måste göra värnplikt. I Ryssland blir nyinkomna soldater missandlade och någon dör nästan varje dag. Vi pratade lite med dom om Memorial och då såg alla förfärade ut. Vi ville bara veta hur mycket dom visste men dom visste tydligen ingenting om alla dom miljoner människor som passerat igenom gulag, om deporteringar och massgravar. Lären såg lika förfärad ut och desutom besvärad. Den delen av historien vill man inte ta i. Vi fikade och skämtade lite och sen iväg till nästa!
Nästa var två kortare föreläsningar om S:t Petersburg på universitet, plus lite anekdoter och samtal om tillständet i Ryssland och lite politiska frågor, sånt som alltid dyker upp.
Dagen slutade officiellt med en billig middag med vår lärare och en kontaktperson, Igor som vi gav lite dyr konjak som tack för hjälpen. Dagen är inte riktigt slut än, men hjärnan är helt slut. Jag var lite rädd att alla dagar skulle vara såhär men imorgon blir det lugnare med museibesök och en till kvällsföreläsning på universitetet, för att inte nämna kvällen på jazzklubb. Man har det bra här. Jag är så sjukt glad för att jag fått möjligheten att göra det här.
Marknadsutflykt och annat runttravande
Det blir mycket promenerande på stan. Idag gick jag och mina andra fem klasskompisar en lång väg runt vattnet och över broar med vår lärare. Över Vasilevskijön hoppades det fallskärm hela dagen. Vädret var, som alla dagar jag hittills i S:t Petersburg, kallt men vackert. Idag gick vi i nära fyra timmar. Det känns bra i kontrast till all shauerma (flottig härlig billig kylingkebab) och all choklad som intas.
Igår när vi satt på ett ölhak, efter några glas rysk champange bör nämnas, kom min klasskompis Helena på den fantastiska idén att starta en blogg med recensioner över plov, något som jag är nästan besatt av att hitta bra. Idag känns märkligt nog idén lika bra, så se upp, för så fort jag hittat ett kök som serverar plov så kommer den! Kan vara bara för framtida rysslandsresenärer att veta vart dom ska vända sig för att få lite kvalitetskäk.
Igår drack vi inte bara champagne, vi var på marknad också. Några stationer norr om city ligger sationen Udelnaja och där finns en marknad som först när man går igenom ter sig lite som alla andra, billiga dvd-filmer, bhar, pulverkaffe och annat jox säljs från bås i små hus, men när vi trängt oss igenom det kom det vi letat efter - loppmarknaden. Där på en stor staketomringad plats låg i oändliga rader på marken presseningar fulla med gamla koftor, julgransprydnader i glas, kasettband, pälshattar, jackor, böcker, stationära telefoner, sjalar, muggar, sovjetkitch, dockor, vykort... Allt du någonsin kunnat hopas på att hitta på en loppmarknad i en rysk förort. Jag shoppade loss totalt och med ryska gick det lättare med priset. Totalt gick allt loss på bara några hundra rubel.
Udelnaja, stället marknaden låg på, kändes mer på riktigt än Nevskij prospekt med dess franska arkitektur, europeiska modeaffärer och caféer. Där i förorten trängs det omoderna folket, som inte kan engelska och som lever vanliga liv i skiten och höstlöven. Är det äktryssland man vill åt är det rätt självklart att gå ifrån promenadstråken, men förorten är ändå bäst. Bara att gå iväg längs en gata med höghus är härligt. Jag hoppas kunna göra mer såna utflykter.
Igår när vi satt på ett ölhak, efter några glas rysk champange bör nämnas, kom min klasskompis Helena på den fantastiska idén att starta en blogg med recensioner över plov, något som jag är nästan besatt av att hitta bra. Idag känns märkligt nog idén lika bra, så se upp, för så fort jag hittat ett kök som serverar plov så kommer den! Kan vara bara för framtida rysslandsresenärer att veta vart dom ska vända sig för att få lite kvalitetskäk.
Igår drack vi inte bara champagne, vi var på marknad också. Några stationer norr om city ligger sationen Udelnaja och där finns en marknad som först när man går igenom ter sig lite som alla andra, billiga dvd-filmer, bhar, pulverkaffe och annat jox säljs från bås i små hus, men när vi trängt oss igenom det kom det vi letat efter - loppmarknaden. Där på en stor staketomringad plats låg i oändliga rader på marken presseningar fulla med gamla koftor, julgransprydnader i glas, kasettband, pälshattar, jackor, böcker, stationära telefoner, sjalar, muggar, sovjetkitch, dockor, vykort... Allt du någonsin kunnat hopas på att hitta på en loppmarknad i en rysk förort. Jag shoppade loss totalt och med ryska gick det lättare med priset. Totalt gick allt loss på bara några hundra rubel.
Udelnaja, stället marknaden låg på, kändes mer på riktigt än Nevskij prospekt med dess franska arkitektur, europeiska modeaffärer och caféer. Där i förorten trängs det omoderna folket, som inte kan engelska och som lever vanliga liv i skiten och höstlöven. Är det äktryssland man vill åt är det rätt självklart att gå ifrån promenadstråken, men förorten är ändå bäst. Bara att gå iväg längs en gata med höghus är härligt. Jag hoppas kunna göra mer såna utflykter.
Kompotens lov
Kompot - vad är det egentligen i Sverige? Jag tänker mig någon sorts fruktsallad.
I Ryssland är det i alla fall någonting som liknar saft. Koka frukt med mycket socker och sen låter du det svalna och häll inte bort frukten. I matsalen på universitetet i Moskva drack jag kopot till efterätt två gånger och tyckte inte det var någonting för mig, men idag på en billig lunchrestaurang presic vid Nevskij förstod jag hur fint det är. Som att dricka fruktkräm, fast tunn. Som saft skulle smaka om den inte var manipulerad med konstgjorda smakämnen, aspartam och konserveringsmedel. Det var päronbitar (fortfarande närvarande), vatten och socker.
Kompot är en sån sak som gör att Ryssland känns äkta. En rest från det lantliga Ryssland som i dessa storstäder annars känns så långt bort.
I Ryssland är det i alla fall någonting som liknar saft. Koka frukt med mycket socker och sen låter du det svalna och häll inte bort frukten. I matsalen på universitetet i Moskva drack jag kopot till efterätt två gånger och tyckte inte det var någonting för mig, men idag på en billig lunchrestaurang presic vid Nevskij förstod jag hur fint det är. Som att dricka fruktkräm, fast tunn. Som saft skulle smaka om den inte var manipulerad med konstgjorda smakämnen, aspartam och konserveringsmedel. Det var päronbitar (fortfarande närvarande), vatten och socker.
Kompot är en sån sak som gör att Ryssland känns äkta. En rest från det lantliga Ryssland som i dessa storstäder annars känns så långt bort.
Zara i S:t Petersburg
Som du förstått är jag återigen i Ryssland. Det känns skönt på något vis, som att plötsligt komma ihåg ett minne man glömt och plötsigt står allt klart för en. Allting kom tillbaka. Trots att jag aldrig tidigare varit i S:t Petersburg känns allt bekant. Trafiken, alltings storlek, sättet att annonsera, ljuden från klackskor... När jag gick nerför Nevskij Prospekt kom jag på mig själv med att le. Jag är tillbaka.
Resan började för mig och min klass på fem andra igår tidigt på morgonen med tåg till Lund och sen till Stockholm. I Stockholm väntade färjan till Hesingfors. Om den kan inte mycket mer sägas än att den var lika tragisk och samtidigt fin som kryssningsfärjor fulla med pensionärer alltid är. Krystade uppträdande, finskt dansband och taxfreegluttande. En finlandssvensk tjej från en annan klass hade kollat upp hur vi skulle komma till fjärrbussterminalen och vilket bolag vi skulle åka med så att hitta var inga problem. Väl där blev vi uppraggade av en ryska som tog mer än tvåhundra euro mindre för bussplats så ett snabbt val gjordes och sen skyndade vi med henne till deras marshrutka (en privatägd minibuss i linjetrafik.)
Marshrutkan var trång men bekväm, saknade säkerhetsbälten och hade rätt rostiga stötdämpare. Ryssen körde på det gamla vanliga mottot "kör så fort du kan och kör om så mycket du kan". Mottot gäller även på lätt överbelastede, för smala, gropiga vägar där man inte alltid ser om det kommer mötande trafik. Nu låter det kanske som att jag klagar, men det är inte sant, jag kännde mig väldigt levande, specielllt i dom mest vågade omkörningarna. Det var en smidig resa och det tog ungefär sex timmar för oss att komma in och parkera vid Nevskij Prospekt - den stora tjusiga huvudgatan.
Precis vid Kazanskijkatedralen bor jag nu i sovsal på ett trevligt hostel. I vårt rum är det bara vi sex på eursiaprogramet på Österlens folkhögskola vilket känns tryggt. Nu är det dags för oss att gå ut och kolla in staden och få oss någonting att äta. Det röstast för borsjtj.
Resan började för mig och min klass på fem andra igår tidigt på morgonen med tåg till Lund och sen till Stockholm. I Stockholm väntade färjan till Hesingfors. Om den kan inte mycket mer sägas än att den var lika tragisk och samtidigt fin som kryssningsfärjor fulla med pensionärer alltid är. Krystade uppträdande, finskt dansband och taxfreegluttande. En finlandssvensk tjej från en annan klass hade kollat upp hur vi skulle komma till fjärrbussterminalen och vilket bolag vi skulle åka med så att hitta var inga problem. Väl där blev vi uppraggade av en ryska som tog mer än tvåhundra euro mindre för bussplats så ett snabbt val gjordes och sen skyndade vi med henne till deras marshrutka (en privatägd minibuss i linjetrafik.)
Marshrutkan var trång men bekväm, saknade säkerhetsbälten och hade rätt rostiga stötdämpare. Ryssen körde på det gamla vanliga mottot "kör så fort du kan och kör om så mycket du kan". Mottot gäller även på lätt överbelastede, för smala, gropiga vägar där man inte alltid ser om det kommer mötande trafik. Nu låter det kanske som att jag klagar, men det är inte sant, jag kännde mig väldigt levande, specielllt i dom mest vågade omkörningarna. Det var en smidig resa och det tog ungefär sex timmar för oss att komma in och parkera vid Nevskij Prospekt - den stora tjusiga huvudgatan.
Precis vid Kazanskijkatedralen bor jag nu i sovsal på ett trevligt hostel. I vårt rum är det bara vi sex på eursiaprogramet på Österlens folkhögskola vilket känns tryggt. Nu är det dags för oss att gå ut och kolla in staden och få oss någonting att äta. Det röstast för borsjtj.
