"Bete" låter så kul när man säger det
Kalmucker, tjulaker, tartarer och dom där du vet, alla dom små folkgrupperna som man aldrig hört om i hela sitt liv, dom har sjukt fina folkdräkter. Olika såklart, dom har ju inte varandras folkdräkter. Hela etnografiska museet var i princip bara dockor i fina kläder från 1700-1900-talet från olika delar av Ryssland. Det är väldigt roligt, men så hade dom ett rum med finsaker av ben också som var ännu roligare. Där hängde en bete - ja en riktig finbete, en valrossbete med Trotskij på.
Tänk dig att längst där uppe någonstans i obygden på någon skitkall plats har en liten rysk eskimåperson polerat en stor fin bete och suttit och ristat in en perfekt liten hyllningsbild av hans favorit i centralkommitén. Jag blev förvånad, road först men sen nästan sorgsen. För vad gjorde Trotskij eller dom andra stora gubbarna för eskimåsnubbens liv? Inte förtjänade han plats på en stor fin prydnadsbete.
Jag har varit sjuk ett par dagar och det har inte kännts lättare av att bo så tätt inpå varandra, dygnet runt. Igår var jag superarg och gick och tänkte ut tillsägningar och förolämpningar jag aldrig skulle säga. För även om det är ansträngt har vi i den lilla klassen kommit varandra närmre och vi har väldigt roligt tillsammans. När vi åkte var det lite stelt, men nu umgås vi på riktigt.
Imorgon tar jag nattåget till Moskva. Jag har stöttnat lite på S:t Petersburg. Egentligen vill jag mest hem, jag vill hem till mina kära och ha soffmys och slippa kall nästipp dygnet runt och sova i rum som luktar gammal utandning.
Det kanske inte handlar så mycket om vad gubbarna gjorde utan vad de skulle komma att göra? Då syftar jag inte på ishackan i Trotskijs fall :p
Jag antar att man inte hade så mycket för sig där ute på den ryska folkdräktslandsbygden, och då kunde man lika gärna karva en bild på en av de män som skulle göra livet bättre.
Det är som när vi målar bilder av Mona Sahlin.
