Tåg
På nattåget var det fullt med folk, överallt ifrån ördes lågmälda samtal och prassel från medhavd fika medan tåget långsamt åkte mot huvudstaden. Jag åkte i öppen vagn, alltå inga dörrar mellan kupéerna, sängar längs gången och trångt som fasen. Min plats visade sig, trots att jag betalt lägsta pris, vara en sovbrits, högt uppe med en halvmeter till hatthyllan. Det var hett och fuktigt och britsen var lite för kort (en man kittlade mig under fötterna när han gick förbi) men jag sov bra.
Det är något speciellt med att åka tåg på kvällen. Det är en avslappnad, nästan hemtrevlig känsla, om det så är på tåget mellan Lund och Stockholm eller Moskva och Beijing. Det är en stämning liksom.
Jag hade varit på fruktansvärt dåligt humör den dagen då vi skulle gå och köpa tågbiljetter. Hela grejen att vi skulle gå i grupp, och dom andra som skulle med ville såklart gå precis efter en föreläsning och inte stanna och käka, och jag skulle som vanligt behöva agera tolk och lösa hela situationen, som jag behövt göra alla gånger innan om det så ska beställas lunch eller försökas få inträde till någon kontorsbyggnad. Jag markerade så vänligt jag kunde att dom fick gå själva och skrev en lapp åt dom som dom kunde lämna till kassörskan med alla uppgifter som behövdes för biljettinköpet och så drog jag och åt dyr mastig lunch istället. Det resulterade i att när jag sen köpte biljett kunde jag få en billigare på ett annat tåg och alltså kom jag ensam fram till Leningradstationen då vid sex på morgonen.
Jag hade inte alls tänk på hur det skulle kännas att komma tillbaka till Moskva. Men när jag kom in i stationsbyggnaden föll min blick på kiosken där jag hade köpt tändaren med rosor på till Andreas den där kvällen i maj, då jag lämnade mina månader i Moskva och alla jag hade kommit nära där på stationen. Då kom saknaden efter allt som varit, och som aldrig skulle kunna bli det samma, och tårarna kom.
När dom andra kom en timme efteråt berättade jag om allt för Helena och hon förstod och höll om. Sen förstod jag liksom mer med hjärtat att det inte är samma stad som den jag lämnade och nu känns det som att mina dagar här kan bli jättebra. Det är mycket jag vill göra och jag känner mig stolt som kan visa ställen, om det så bara är en restaurang eller en matmarknad. Och det känns inte sorgligt mer. För ju mer man provar desto mer vet man hur man vill ha det och ju fler människor som passerar i ens liv desto mer urskiljs det vilka som verkligen är viktiga för en.
Det är något speciellt med att åka tåg på kvällen. Det är en avslappnad, nästan hemtrevlig känsla, om det så är på tåget mellan Lund och Stockholm eller Moskva och Beijing. Det är en stämning liksom.
Jag hade varit på fruktansvärt dåligt humör den dagen då vi skulle gå och köpa tågbiljetter. Hela grejen att vi skulle gå i grupp, och dom andra som skulle med ville såklart gå precis efter en föreläsning och inte stanna och käka, och jag skulle som vanligt behöva agera tolk och lösa hela situationen, som jag behövt göra alla gånger innan om det så ska beställas lunch eller försökas få inträde till någon kontorsbyggnad. Jag markerade så vänligt jag kunde att dom fick gå själva och skrev en lapp åt dom som dom kunde lämna till kassörskan med alla uppgifter som behövdes för biljettinköpet och så drog jag och åt dyr mastig lunch istället. Det resulterade i att när jag sen köpte biljett kunde jag få en billigare på ett annat tåg och alltså kom jag ensam fram till Leningradstationen då vid sex på morgonen.
Jag hade inte alls tänk på hur det skulle kännas att komma tillbaka till Moskva. Men när jag kom in i stationsbyggnaden föll min blick på kiosken där jag hade köpt tändaren med rosor på till Andreas den där kvällen i maj, då jag lämnade mina månader i Moskva och alla jag hade kommit nära där på stationen. Då kom saknaden efter allt som varit, och som aldrig skulle kunna bli det samma, och tårarna kom.
När dom andra kom en timme efteråt berättade jag om allt för Helena och hon förstod och höll om. Sen förstod jag liksom mer med hjärtat att det inte är samma stad som den jag lämnade och nu känns det som att mina dagar här kan bli jättebra. Det är mycket jag vill göra och jag känner mig stolt som kan visa ställen, om det så bara är en restaurang eller en matmarknad. Och det känns inte sorgligt mer. För ju mer man provar desto mer vet man hur man vill ha det och ju fler människor som passerar i ens liv desto mer urskiljs det vilka som verkligen är viktiga för en.
Kommentarer
Postat av: Andreas
Ja, det var tider det. Den sliskigt feta sharman, de groteska bc:na vi såg och alla töntiga handlekar vi lekte. Men det är klart att det är en annan grej idag. Till att börja med så saknas hälften av ditt Moscowcrew liksom.
Moskva är fan vår grej. Och bör upplevas tillsammans för bästa effekt.
Trackback
