zaraimoskva

Jag minns inte riktigt vad jag hade för förväntningar på Ryssland. Inte inkluderade det att bli solbränd, ha picnic vid ett slott, bli kallad huligan av min lärare, läsa svenska barnböcker på ryska eller bli inbjuden att komma och bo med folk i Skotland, Spanien, Indien, Mexico och USA.

I förrgår kväll drog vi ut ett gäng, vandrade ner genom parken ner till floden och följde den bort till Парк Горького (Gorkijparken heter den på svenska), bara för att ha gjort som i sången. Parken är en nöjespark med lite gamla söta attraktioner, en gigantisk fontän och monstret EuroStar, bergochdalbana av äkta tysk kvalitet som vi självklart behövde åka. Jag var helt säker på att jag skulle dö och hyperventilerade tio minuter innan avfärden, efteråt var jag helt skakig och lös i hela kroppen. Det var synd att jag inte hade råd att åka den en gång till.

Senare när vi dragit hemmåt beslutade sig Eduardo för att sluta vara en mes och faktiskt komma med och nakenbada som han sagt tusen gånger att han skulle göra. Att jag skulle nakenbada i en offentlig fontän var inte riktigt vad jag hade väntat mig av min rysslandsvistelse. Vi gick till en fontän på universitetsområdet, vi fick vänta tills några killar gått därifrån och den enda personen i närheten var en fullgubbe som låg och sov vid den eviga elden. Vattnet var kallt. Kanten var hög så jag behövde knuffhjälp för att komma upp. Luften var kallare. När vi kom tillbaka till korridoren satt alla andra och väntade på oss för att se om vi faktiskt gjort det. Det var gulligt, turkarna vågade inte se på mig p.g.a att mina bröstvårtor syntes genom tröjan (det var kallt!) Turkarna är gulliga, vi kulturkrockar med varandra i princip varje dag, men vi tycker om varandra. Esat som kommer från en liten turkisk by berättade en gång skrattandes att han gått emot sina principer i Ryssland, hemma skulle han aldrig bli kompis med bögar och ateister. Esat bjuder på snus och skrattar som en tjej.

Nu är det bara lite packande och hejdåsägande till alla som återstår. Även om jag inte vill flytta härifrån så känns det på något vis som att jag är färdig här.

До свидания Москва! Vi ses en annan gång!

Dom vänner jag fått här är helt fantastiska, dom ställer upp i alla lägen. Ibland med en kram, ibland med en komplimang, en axel att gråta mot eller en gemensam kopp te eller lite svenskt godis. Dom lyssnar, uppmuntrar och kommer med bra råd, uppriktigt och kärleksfullt.

Just nu är det lite kärleksproblem på gång, inget som jag vill skriva om här, för jag har bestämt mig för att det inte ska få förmörka min så fina Moskvavistelse. Det är sådant som får en att se att man har vänner och hur mycket dom betyder, och hur viktig man är för dom. Här har jag vänner som, efter att jag kännt dom mellan tre månader och en vecka, lämnar dörren öppen ifall jag skulle vilja prata under natten och erbjuder sig att sitta uppe hos mig. Bara ifall jag inte skulle kunna sova.

Trots det är det skönt med lite tystnad och luft, att slippa tänka litegranna. Skogarna mitt i metropolen Moskva är stora, vilda och fulla av blommande fruktträd. Det har regnat en del och gräset och nässlorna doftar gott, alltså perfekt för att vädra ur sig själv.

Jag kommer sakna Moskva så mycket. Det är som att ingenting är på riktigt här, en konstig paus från ens verkliga liv där jag inte behöver jobba eller tänka på framtiden. Visserligen involverar det också att tvätta trosor i handfatet med mormors tvål (tack så mycket kära mormor, den har varit en skatt, jag använder den till allt och den luktar så gott), bära tunga vattendunkar och lyssna på Tyskens självmordstankar. Jag bor kvar här till den 23:e, så jag har några dagar på mig att slutföra min utforsknng av Moskva. Har du något tips på något jag bör göra, lämna det fort! Tiden flyger!

Eftersom jag inte haft tillgång till internet på en vecka får jag skriva om min måndag nu. Jag lovar att inte skriva om min tisdag imorgon, jag har glömt bort den ändå så den var säkert trist.

I måndags på förmiddagen gav jag mig ensam iväg med metron till Komsomolskaja och Leningradstationen. Utanför tunnelbaneuppgången står markanadsstånd, det var fullt med människor och hettan gjorde att alla lukter gick in i varandra; kycklingkebabb, svett och exkrement. Leningradstationen är stationen för, förutom en del pendeltåg, tåg mot S:t Petersburg, Tallinn och Helsinki. Jag hade redan varit där och köpt min biljett med nattåg till Finland, men någon gång på fredagsnatten kommit på att jag inte hinner över landsgränsen innan visat går ut. Jag är riktigt stolt över att jag lyckades förklara vad som gått fel för damen i kassan (hon var runt femtio, tjock, bar vitt och hög blonderad frisyr) och att vi faktiskt förstod varandra.

På eftermiddagen hade jag lektion i fyra timmar som vanligt. Andreas har bytt till en annan grupp så numera består min grupp av Ellinor från Vimmerby som tror på spöken och har fobi för snor, hon är så rolig, och Gaspar som är ingenjör från Slovenien och dansar bra. På rasten hälsade jag och Gaspar på tanterna i kiosken på första våningen. Den gulligaste tanten sa att vår ryska hade förbättrats sedan helgdagen. Med helgdagen menas 1:a maj. Vi pratade lite och hon berättade att hon också hade varit på Teatralnajatorget på 1:a maj och demonstrarat. Hon hade gått och viftat med flagga. Jag blev så glad att jag hopaade upp och ner på stället när jag hörde det. Det är rörande med alla gamla som är kommunister tycker jag. Vad jag hört var det mycket hemskt under sovjettiden, men frågan är om det varkligen är bättre för dom idag. Gulag är nedlagt för alla utom nordkoreaner. En vanlig pension i dagens Ryssland går inte att leva på och trots en skatt på 13% för alla oavsett inkomst lönar det sig inte att spara, på grund av den höga inflationen. Därför tycker jag att det är fint att dom går på demonstrationer och att dom inte ger upp.

På kvällen rökte vi vattenpipa i Andreas förnster och allt var fint.