Tåg

På nattåget var det fullt med folk, överallt ifrån ördes lågmälda samtal och prassel från medhavd fika medan tåget långsamt åkte mot huvudstaden. Jag åkte i öppen vagn, alltå inga dörrar mellan kupéerna, sängar längs gången och trångt som fasen. Min plats visade sig, trots att jag betalt lägsta pris, vara en sovbrits, högt uppe med en halvmeter till hatthyllan. Det var hett och fuktigt och britsen var lite för kort (en man kittlade mig under fötterna när han gick förbi) men jag sov bra.

Det är något speciellt med att åka tåg på kvällen. Det är en avslappnad, nästan hemtrevlig känsla, om det så är på tåget mellan Lund och Stockholm eller Moskva och Beijing. Det är en stämning liksom.

Jag hade varit på fruktansvärt dåligt humör den dagen då vi skulle gå och köpa tågbiljetter. Hela grejen att vi skulle gå i grupp, och dom andra som skulle med ville såklart gå precis efter en föreläsning och inte stanna och käka, och jag skulle som vanligt behöva agera tolk och lösa hela situationen, som jag behövt göra alla gånger innan om det så ska beställas lunch eller försökas få inträde till någon kontorsbyggnad. Jag markerade så vänligt jag kunde att dom fick gå själva och skrev en lapp åt dom som dom kunde lämna till kassörskan med alla uppgifter som behövdes för biljettinköpet och så drog jag och åt dyr mastig lunch istället. Det resulterade i att när jag sen köpte biljett kunde jag få en billigare på ett annat tåg och alltså kom jag ensam fram till Leningradstationen då vid sex på morgonen.

Jag hade inte alls tänk på hur det skulle kännas att komma tillbaka till Moskva. Men när jag kom in i stationsbyggnaden föll min blick på kiosken där jag hade köpt tändaren med rosor på till Andreas den där kvällen i maj, då jag lämnade mina månader i Moskva och alla jag hade kommit nära där på stationen. Då kom saknaden efter allt som varit, och som aldrig skulle kunna bli det samma, och tårarna kom.

När dom andra kom en timme efteråt berättade jag om allt för Helena och hon förstod och höll om. Sen förstod jag liksom mer med hjärtat att det inte är samma stad som den jag lämnade och nu känns det som att mina dagar här kan bli jättebra. Det är mycket jag vill göra och jag känner mig stolt som kan visa ställen, om det så bara är en restaurang eller en matmarknad. Och det känns inte sorgligt mer. För ju mer man provar desto mer vet man hur man vill ha det och ju fler människor som passerar i ens liv desto mer urskiljs det vilka som verkligen är viktiga för en.

"Bete" låter så kul när man säger det

Kalmucker, tjulaker, tartarer och dom där du vet, alla dom små folkgrupperna som man aldrig hört om i hela sitt liv, dom har sjukt fina folkdräkter. Olika såklart, dom har ju inte varandras folkdräkter. Hela etnografiska museet var i princip bara dockor i fina kläder från 1700-1900-talet från olika delar av Ryssland. Det är väldigt roligt, men så hade dom ett rum med finsaker av ben också som var ännu roligare. Där hängde en bete - ja en riktig finbete, en valrossbete med Trotskij på.

Tänk dig att längst där uppe någonstans  i obygden på någon skitkall plats har en liten rysk eskimåperson polerat en stor fin bete och suttit och ristat in en perfekt liten hyllningsbild av hans favorit i centralkommitén. Jag blev förvånad, road först men sen nästan sorgsen. För vad gjorde Trotskij eller dom andra stora gubbarna för eskimåsnubbens liv? Inte förtjänade han plats på en stor fin prydnadsbete.

Jag har varit sjuk ett par dagar och det har inte kännts lättare av att bo så tätt inpå varandra, dygnet runt. Igår var jag superarg och gick och tänkte ut tillsägningar och förolämpningar jag aldrig skulle säga. För även om det är ansträngt har vi i den lilla klassen kommit varandra närmre och vi har väldigt roligt tillsammans. När vi åkte var det lite stelt, men nu umgås vi på riktigt.

Imorgon tar jag nattåget till Moskva. Jag har stöttnat lite på S:t Petersburg. Egentligen vill jag mest hem, jag vill hem till mina kära och ha soffmys och slippa kall nästipp dygnet runt och sova i rum som luktar gammal utandning.


Öl och ris

Jazzklubbsbesöket blev mer en pubsväng. Mer än två liter öl och så några glas vodka. Jesus kristus. Jag och brudarna satt vid baren och garvade.

Annars har jag kollat tavlor på Ryska Muséet och köpt en liten kokbok med bara plov! Imorgon ska jag göra ytterligare försök att få i mig den fantastiska risrätten, det är lite knäppt hur svårt det är att få tag på den hittills.

Möten med tonåringar och sanningssägare

Efter en sånhär dag är det inte konstigt att man är trött. Från tio ungefär har vi åkt runt staden för olika möten, emellan dom har vi haft kanske en timme till lunch och sen förflyttning till nästa ända till efter åtta på kvällen.

Vi började dagen med att åka till en organisation som heter Memorial. Det är en ickestatlig organisation som sysslar med att försöka leta upp Stalintidens offer genom att gräva i arkiv som länge varit stängda, en del är det fortfarande, dom letar upp massgravar, skriver rapporter och sätter upp minnesmärken. På det kontoret vi var på idag arbetar dom med mänskliga rättigheter idag, diskriminering av minoriteter och så vidare. Vår kontakt berättade om Putin och regeringen och det ryska samhället. Hon tog upp sjuka företeelser i dagens Ryssland, som när Nashi, en politisk ungdomsrörelse (tänk lite Putins hitlerjugend) i tusental spärrade en demonstration dansandes runt demonstranterna i tomtekläder. Enligt vår föreläsare är Putin, precis som Stalin, personligt ansvarig för mord. Hon var väldigt frispräkig, provokativ och pratade i ett. Det var riktigt härlig att höra all skit hon berättade om regeringen, även om man blir upprörd, regeringen motarbetar nämligen Memorial.

Nästa stopp var en riktigt rysk lunch, med kompot, och sen en skola där vi pratade lite med ryska sextonåringar. Dom behövde öva sin engelska och vi ville kolla vad dom lär sig i skolan, deras inställning till politik och sånt. Det visade sig att dom inte diskuterade alls miljöhotet, att Europa innebär civilisation och att killarna var rädda för att inte komma in på universitetet för det innebär att dom måste göra värnplikt. I Ryssland blir nyinkomna soldater missandlade och någon dör nästan varje dag. Vi pratade lite med dom om Memorial och då såg alla förfärade ut. Vi ville bara veta hur mycket dom visste men dom visste tydligen ingenting om alla dom miljoner människor som passerat igenom gulag, om deporteringar och massgravar. Lären såg lika förfärad ut och desutom besvärad. Den delen av historien vill man inte ta i. Vi fikade och skämtade lite och sen iväg till nästa!

Nästa var två kortare föreläsningar om S:t Petersburg på universitet, plus lite anekdoter och samtal om tillständet i Ryssland och lite politiska frågor, sånt som alltid dyker upp.

Dagen slutade officiellt med en billig middag med vår lärare och en kontaktperson, Igor som vi gav lite dyr konjak som tack för hjälpen. Dagen är inte riktigt slut än, men hjärnan är helt slut. Jag var lite rädd att alla dagar skulle vara såhär men imorgon blir det lugnare med museibesök och en till kvällsföreläsning på universitetet, för att inte nämna kvällen på jazzklubb. Man har det bra här. Jag är så sjukt glad för att jag fått möjligheten att göra det här.

Marknadsutflykt och annat runttravande

Det blir mycket promenerande på stan. Idag gick jag och mina andra fem klasskompisar en lång väg runt vattnet och över broar med vår lärare. Över Vasilevskijön hoppades det fallskärm hela dagen. Vädret var, som alla dagar jag hittills i S:t Petersburg, kallt men vackert. Idag gick vi i nära fyra timmar. Det känns bra i kontrast till all shauerma (flottig härlig billig kylingkebab) och all choklad som intas.

Igår när vi satt på ett ölhak, efter några glas rysk champange bör nämnas, kom min klasskompis Helena på den fantastiska idén att starta en blogg med recensioner över plov, något som jag är nästan besatt av att hitta bra. Idag känns märkligt nog idén lika bra, så se upp, för så fort jag hittat ett kök som serverar plov så kommer den! Kan vara bara för framtida rysslandsresenärer att veta vart dom ska vända sig för att få lite kvalitetskäk.

Igår drack vi inte bara champagne, vi var på marknad också. Några stationer norr om city ligger sationen Udelnaja och där finns en marknad som först när man går igenom ter sig lite som alla andra, billiga dvd-filmer, bhar, pulverkaffe och annat jox säljs från bås i små hus, men när vi trängt oss igenom det kom det vi letat efter - loppmarknaden. Där på en stor staketomringad plats låg i oändliga rader på marken presseningar fulla med gamla koftor, julgransprydnader i glas, kasettband, pälshattar, jackor, böcker, stationära telefoner, sjalar, muggar, sovjetkitch, dockor, vykort... Allt du någonsin kunnat hopas på att hitta på en loppmarknad i en rysk förort. Jag shoppade loss totalt och med ryska gick det lättare med priset. Totalt gick allt loss på bara några hundra rubel.

Udelnaja, stället marknaden låg på, kändes mer på riktigt än Nevskij prospekt med dess franska arkitektur, europeiska modeaffärer och caféer. Där i förorten trängs det omoderna folket, som inte kan engelska och som lever vanliga liv i skiten och höstlöven. Är det äktryssland man vill åt är det rätt självklart att gå ifrån promenadstråken, men förorten är ändå bäst. Bara att gå iväg längs en gata med höghus är härligt. Jag hoppas kunna göra mer såna utflykter.

Kompotens lov

Kompot - vad är det egentligen i Sverige? Jag tänker mig någon sorts fruktsallad.

I Ryssland är det i alla fall någonting som liknar saft. Koka frukt med mycket socker och sen låter du det svalna och häll inte bort frukten. I matsalen på universitetet i Moskva drack jag kopot till efterätt två gånger och tyckte inte det var någonting för mig, men idag på en billig lunchrestaurang presic vid Nevskij förstod jag hur fint det är. Som att dricka fruktkräm, fast tunn. Som saft skulle smaka om den inte var manipulerad med konstgjorda smakämnen, aspartam och konserveringsmedel. Det var päronbitar (fortfarande närvarande), vatten och socker.

Kompot är en sån sak som gör att Ryssland känns äkta. En rest från det lantliga Ryssland som i dessa storstäder annars känns så långt bort.

Zara i S:t Petersburg

Som du förstått är jag återigen i Ryssland. Det känns skönt på något vis, som att plötsligt komma ihåg ett minne man glömt och plötsigt står allt klart för en. Allting kom tillbaka. Trots att jag aldrig tidigare varit i S:t Petersburg känns allt bekant. Trafiken, alltings storlek, sättet att annonsera, ljuden från klackskor... När jag gick nerför Nevskij Prospekt kom jag på mig själv med att le. Jag är tillbaka.

Resan började för mig och min klass på fem andra igår tidigt på morgonen med tåg till Lund och sen till Stockholm. I Stockholm väntade färjan till Hesingfors. Om den kan inte mycket mer sägas än att den var lika tragisk och samtidigt fin som kryssningsfärjor fulla med pensionärer alltid är. Krystade uppträdande, finskt dansband och taxfreegluttande. En finlandssvensk tjej från en annan klass hade kollat upp hur vi skulle komma till fjärrbussterminalen och vilket bolag vi skulle åka med så att hitta var inga problem. Väl där blev vi uppraggade av en ryska som tog mer än tvåhundra euro mindre för bussplats så ett snabbt val gjordes och sen skyndade vi med henne till deras marshrutka (en privatägd minibuss i linjetrafik.)

Marshrutkan var trång men bekväm, saknade säkerhetsbälten och hade rätt rostiga stötdämpare. Ryssen körde på det gamla vanliga mottot "kör så fort du kan och kör om så mycket du kan". Mottot gäller även på lätt överbelastede, för smala, gropiga vägar där man inte alltid ser om det kommer mötande trafik. Nu låter det kanske som att jag klagar, men det är inte sant, jag kännde mig väldigt levande, specielllt i dom mest vågade omkörningarna. Det var en smidig resa och det tog ungefär sex timmar för oss att komma in och parkera vid Nevskij Prospekt - den stora tjusiga huvudgatan.

Precis vid Kazanskijkatedralen bor jag nu i sovsal på ett trevligt hostel. I vårt rum är det bara vi sex på eursiaprogramet på Österlens folkhögskola vilket känns tryggt. Nu är det dags för oss att gå ut och kolla in staden och få oss någonting att äta. Det röstast för borsjtj.

Sista brevet från Ryssland

Jag minns inte riktigt vad jag hade för förväntningar på Ryssland. Inte inkluderade det att bli solbränd, ha picnic vid ett slott, bli kallad huligan av min lärare, läsa svenska barnböcker på ryska eller bli inbjuden att komma och bo med folk i Skotland, Spanien, Indien, Mexico och USA.

I förrgår kväll drog vi ut ett gäng, vandrade ner genom parken ner till floden och följde den bort till Парк Горького (Gorkijparken heter den på svenska), bara för att ha gjort som i sången. Parken är en nöjespark med lite gamla söta attraktioner, en gigantisk fontän och monstret EuroStar, bergochdalbana av äkta tysk kvalitet som vi självklart behövde åka. Jag var helt säker på att jag skulle dö och hyperventilerade tio minuter innan avfärden, efteråt var jag helt skakig och lös i hela kroppen. Det var synd att jag inte hade råd att åka den en gång till.

Senare när vi dragit hemmåt beslutade sig Eduardo för att sluta vara en mes och faktiskt komma med och nakenbada som han sagt tusen gånger att han skulle göra. Att jag skulle nakenbada i en offentlig fontän var inte riktigt vad jag hade väntat mig av min rysslandsvistelse. Vi gick till en fontän på universitetsområdet, vi fick vänta tills några killar gått därifrån och den enda personen i närheten var en fullgubbe som låg och sov vid den eviga elden. Vattnet var kallt. Kanten var hög så jag behövde knuffhjälp för att komma upp. Luften var kallare. När vi kom tillbaka till korridoren satt alla andra och väntade på oss för att se om vi faktiskt gjort det. Det var gulligt, turkarna vågade inte se på mig p.g.a att mina bröstvårtor syntes genom tröjan (det var kallt!) Turkarna är gulliga, vi kulturkrockar med varandra i princip varje dag, men vi tycker om varandra. Esat som kommer från en liten turkisk by berättade en gång skrattandes att han gått emot sina principer i Ryssland, hemma skulle han aldrig bli kompis med bögar och ateister. Esat bjuder på snus och skrattar som en tjej.

Nu är det bara lite packande och hejdåsägande till alla som återstår. Även om jag inte vill flytta härifrån så känns det på något vis som att jag är färdig här.

До свидания Москва! Vi ses en annan gång!


Gullebullar och sorgsamhet

Dom vänner jag fått här är helt fantastiska, dom ställer upp i alla lägen. Ibland med en kram, ibland med en komplimang, en axel att gråta mot eller en gemensam kopp te eller lite svenskt godis. Dom lyssnar, uppmuntrar och kommer med bra råd, uppriktigt och kärleksfullt.

Just nu är det lite kärleksproblem på gång, inget som jag vill skriva om här, för jag har bestämt mig för att det inte ska få förmörka min så fina Moskvavistelse. Det är sådant som får en att se att man har vänner och hur mycket dom betyder, och hur viktig man är för dom. Här har jag vänner som, efter att jag kännt dom mellan tre månader och en vecka, lämnar dörren öppen ifall jag skulle vilja prata under natten och erbjuder sig att sitta uppe hos mig. Bara ifall jag inte skulle kunna sova.

Trots det är det skönt med lite tystnad och luft, att slippa tänka litegranna. Skogarna mitt i metropolen Moskva är stora, vilda och fulla av blommande fruktträd. Det har regnat en del och gräset och nässlorna doftar gott, alltså perfekt för att vädra ur sig själv.

Jag kommer sakna Moskva så mycket. Det är som att ingenting är på riktigt här, en konstig paus från ens verkliga liv där jag inte behöver jobba eller tänka på framtiden. Visserligen involverar det också att tvätta trosor i handfatet med mormors tvål (tack så mycket kära mormor, den har varit en skatt, jag använder den till allt och den luktar så gott), bära tunga vattendunkar och lyssna på Tyskens självmordstankar. Jag bor kvar här till den 23:e, så jag har några dagar på mig att slutföra min utforsknng av Moskva. Har du något tips på något jag bör göra, lämna det fort! Tiden flyger!


Stenar - jätteroligt

Det blev lite sent igår p.g.a dansande transor, drinkar, eurovision, amerikaner och lite, helt omotiverad, frisbeekastning. Jag klev ur sängen vid två och gick och mötte upp lite kompisar inne i centrala huvudbyggnaden. Sen tog vi hissen upp till 28:e våningen och kollade på stenar.

Uppe i huvudbyggnaden ligger nämligen ett geologiskt museeum. Där finns, förutom en fantastisk utsikt över halva staden, alla möjliga stenar mineraler, torkade växter, jordprover, kartor, målningar och uppstoppade djur (ren, älg, bälta, bäver...) Vår guide var en gammal gubbe som pratade nonstop om stenarna och grejerna, mycket kunde jag förstå, men mer var obegripligt. Dom hade en månglob som dom hade gjort då när dom kunnat se baksidan av månen för fösta gången. Den var signerad av Niel Armstrong som hade varit och druckit te på universitetet en gång för länge sedan. Det här var säkert från början en riktigt bra historia om mångloben, men tyvär var det här det enda jag förstod av den.

Min favorittant är kommunist

Eftersom jag inte haft tillgång till internet på en vecka får jag skriva om min måndag nu. Jag lovar att inte skriva om min tisdag imorgon, jag har glömt bort den ändå så den var säkert trist.

I måndags på förmiddagen gav jag mig ensam iväg med metron till Komsomolskaja och Leningradstationen. Utanför tunnelbaneuppgången står markanadsstånd, det var fullt med människor och hettan gjorde att alla lukter gick in i varandra; kycklingkebabb, svett och exkrement. Leningradstationen är stationen för, förutom en del pendeltåg, tåg mot S:t Petersburg, Tallinn och Helsinki. Jag hade redan varit där och köpt min biljett med nattåg till Finland, men någon gång på fredagsnatten kommit på att jag inte hinner över landsgränsen innan visat går ut. Jag är riktigt stolt över att jag lyckades förklara vad som gått fel för damen i kassan (hon var runt femtio, tjock, bar vitt och hög blonderad frisyr) och att vi faktiskt förstod varandra.

På eftermiddagen hade jag lektion i fyra timmar som vanligt. Andreas har bytt till en annan grupp så numera består min grupp av Ellinor från Vimmerby som tror på spöken och har fobi för snor, hon är så rolig, och Gaspar som är ingenjör från Slovenien och dansar bra. På rasten hälsade jag och Gaspar på tanterna i kiosken på första våningen. Den gulligaste tanten sa att vår ryska hade förbättrats sedan helgdagen. Med helgdagen menas 1:a maj. Vi pratade lite och hon berättade att hon också hade varit på Teatralnajatorget på 1:a maj och demonstrarat. Hon hade gått och viftat med flagga. Jag blev så glad att jag hopaade upp och ner på stället när jag hörde det. Det är rörande med alla gamla som är kommunister tycker jag. Vad jag hört var det mycket hemskt under sovjettiden, men frågan är om det varkligen är bättre för dom idag. Gulag är nedlagt för alla utom nordkoreaner. En vanlig pension i dagens Ryssland går inte att leva på och trots en skatt på 13% för alla oavsett inkomst lönar det sig inte att spara, på grund av den höga inflationen. Därför tycker jag att det är fint att dom går på demonstrationer och att dom inte ger upp.

På kvällen rökte vi vattenpipa i Andreas förnster och allt var fint.


Absurditeter

Att bo i Moskva är absurt. Det finns så mycket här som är underligt, här är lite av det:

Pansarvagenen, jag kommer inte ihåg vad det heter på riktigt men du förstår vad jag menar, som jag och Ellinor hittade på en skolgård i förrgår när vi tog en liten utforskarpromenix är något av det mindre underliga.
Tågen av gamla människor med röda fanor vi såg på Röda torget ,där vi var precis innan, var snäppet mer underliga. Jag fick senare reda på att det var Lenins födelsedag och då blev det genast mer förståeligt. Nejlikorna på Stalins lilla monument var i alla fall lite förvånande och den svamlande gamla tanten som gick före mig och Ellinor ner i Lenins mausoleum, hon som grät, var mer sorglig och fin. Hon hade nästan inga tänder.

Vi drog iväg till marknaden vid metrostationen vid universitetet, där hojtades det "Såra" längs marknadsbåsen. Det var såklart min käre vän och stalker Max, jag hade gjort misstaget att ge honom mitt telefonnummer någon vecka tidigare, och hans vän Oleg. Efter en liten pratstund där vi berättade att vi skulle laga soppa sprang den ena av dom iväg och kom straxt tillbaka med en stor plastkasse full med potatis, lök och ett stort kålhuvud. Det var till oss. Vi tackade och bockade. Är inte det lite konstigt? Jo faktiskt. Något annat som är konstigt och lite tragiskt är att det är så många från Tadjikistan i Moskva. Hittills har jag pratat med fyra försäljare från marknader och två pirogbagargummor, dom som säljer dom supergoda, superbilliga pirogerna nere vid stadion på andra sidan floden, och alla var från Tadjikistan utom en som var från Usbekistan. Det finns inte så mycket jobb i Tadjikistan tydligen men Max marknadskillen har två bilar där borta har han sagt.

Det allra underligaste som hänt mig var ändå att få träffa Tyskens nya fru. "Tysken" är Andreas granne och heter egentligen något så fint som Jan-Henning, men har bytt namn till Julian av personliga skäl. Han är nitton år gammal, straxt under en och sextio lång, har gula tänder och luktar kön. Han är ganska trevlig när han är glad, det var han som lagade pannkakor till mig på min födelsedag, men oftast ber han om pengar eller pratar om sig själv, självmord, mord eller om att hitta en fru. Ibland fräser han också.
Nu har han hittat en fru. Efter många resor ut i landet som tyvärr alla slutat i misslyckande har han äntligen hittat en moskvatjej. Hon verkar rätt normal och ser snäll ut. Hon har övergett sin familj här i Ryssland och efter dom gift sig ska dom flytta till Tyskland. Det är fint, Tysken hatar Tyskland men han gör det för hennes skull.
Det som inte var lika fint var att vakna till deras morgonaktiviteter. Jaja, det är väl bara att vara glad att han är glad.

Mängden läxor vi får är också smått absurd, så helgen lär inte bli särskillt vild, tråkigt nog.

Lite skolk och lite Lenin

Förra veckan, eller om det var veckan innan dess, tid är lite svårt att räkna ibland, skolkade jag och Andreas lite. Jo, det gjorde vi faktiskt, och nej, det vet jag att man inte ska göra, men nu gjorde vi det i alla fall. Det var fantastiskt väder och vi satt utomhus och pluggade, åt fil och müsli på trappen till vår flygel med korridorskompisarna, vi var ute och sprang och gjorde grejer.

Nu vill jag ju inte prata om vädret, men jag känner att jag måste. För efter denna fantastiska vecka, som jag tror var förra veckan, så har det blivit helt sjukt kasst väder. Det har börjat snöa igen. Det är kalla äcklig blåst som tränger in under tröjan och halsduken och draget i rummet gör att jag sover dåligt.

Imorgon är jag ledig, det är jag varje onsdag. Då ska jag försöka muntra upp mig själv med ett besök hos min favoritkommunistgubbe. Jag vet inte vem ni andra tycker är den vassaste av alla dom där gamla profilerna men enligt mig är Lenin den allra bästa. Varför? Ingen aning, han var ryss och det är lite ballt, men han är färdigrestaurerad för i år och har fått ny finkostym på. Jag kanske ska köpa en liten blomma.


Konst är skadligt

Igår kände jag mig lite vild, trotsade hostan och gick ut på konstmuseeum. Färden gick, genom ändlösa byten mellan stationer, till Tretjakovskajastationen och det närliggande Tretjakovskajamuseet. Det är inhyst i en stor tegelröd byggnad jag borde veta mer om och innehåller den typ av målningar man målade innan man gjorde konst, dvs porträtt, bilder från sagor, bilder av stora händelser och vackra landskap. Dom har också en stor samling av ikoner som var väldigt fin, lite tråkig, men väldigt fin. Det var lite så med hela museet faktiskt.

För ett par veckor sedan var vi på Tretjakovskajamuseet för modern konst, det var gigantiskt och hade sånt som man kan prata om lite mer, alla dom moderna ismerna samt kul popkonst från sovjettiden. Det var lite roligare men det var samtidigt så otroligt stort att det var svårt att möta allt med den entusiasm det förtjänar. Egentligen borde man ha guide och ta ett stycke i taget.

Efter att vi gått och tittat på björkar, gubbar i peruk och jesus i guldram tittade vi in på McDonnalds. Senare på kvällen fick jag sota för min trots och min längtan efter finkultur och fick kallsvettningar och än värre hosta. Konst är skadligt för hälsan.


Jesus har välsignat Ryssland

Ryssland är så snuskigt kapitalistiskt att det inte går att hitta helt vanligt toalettpapper. Det finns vanligtvis en gigantisk hylla toalettpapper i affärerna och tio precent av det toalettpappret är vitt. Av det färgade är mindre än hälften utan doft. Det känns som att komma till det förlovade landet. I Sverige känns det ju lite pinsamt att köpa parsikofärgat parfymerat lambipapper, men i ryssland måste ju alla använda det, dom minsta små gummorna, dom tjockaste mammorna, dom svartmuskaigaste gubbarna...

Nästa gång ni älskar, tänk på mig.  -äppelpappret

Om du vill läsa om något intressantare än toalettillbehör, som vad som händer, vill jag hänvisa till Andreas blogg. hädanefter kommer denna blogg bara innehålla tankar om toalettpapper.

Om

Min profilbild

Zara

RSS 2.0